BABBENS SMYCKERI

PINK FLOYD

var egentligen aldrig min grej. Deras progressiva musik på 70-talet var liksom mera killarnas. När The Wall kom 1979 var musiken ganska ok, men någon Pink Floyd skiva hade jag inte ägt, (visserligen "Pros and cones", men det var Roger Waters, inte Pink Floyd).  Ändå har jag nu ett helt år lyssnat på musiken från The Wall.

 I DECEMBER 2009

 

såg jag engelska musiktidsfkriften MOJO med Roger Waters på pärmen och det stod att nu blir det ny The Wall-turne´. Dessutom följde det med tidningen gratis cd med musiken från The Wall - ena cd:n nu, andra cd:n januari 2010.  Musiken hade unga nya bändin gjort. Jätte, jätte bra! Jag lyssna på skivorna ofta i verkstaden. Kunde snart sånger jag inte hade hört förut. Just den föreställning som beskrevs i MOJO upplevde jag i går med Calle.

BEST CHOICE

platser hade jag beställt på hösten när biljetterna släpptes. Jag berätta på bloggen hur dumma platserna var med tanke på att det är fråga om ett jätte spektakel som man borde se framifrån. Och nu konstatera vi med Calle att Best Choice gällde en ishockeymatch... På bilderna ser ni att platserna ändå var ganska ok.

STORYN

är den lilla pojken vars pappa inte kommer hem från kriget, en dominerande mamma, dumma lärare, droger, och varje problem blir "an other brick in the wall", d.v.s en i fantasin konstruerad mur, som blir högre och högre tills killen  en vacker dag har fått nog... Roger Waters skrev att The Wall är ännu mer aktuell i dag med så många krig och bortskickade pappor.

HUSIS IDAG

skrev om onsdagens konsert, hur den inleds med In The Flesh och fyrverkeri och keikkor. "Den här killen vet hur man börjar en show", sägs det. Det håller jag med om. Men varför bilden av skolbarnen? Av An Other Brick In The Wall finns det 3 delar. I del 2 sjunger barnen en snutt och det har jag alltid tyckt är fånigt. Också här på konserten var det fråga om några minuter. Det sku säkert ha funnits femtielva bättre bilder att visa.

PUBLIKEN

var blandad. Både min och Calles generation, men dessutom stora kovisar, såna som såg ut som heavydiggare. Ofta var det iksom två gubbar tillsammans. Calle sa att han tyckte att en stor karl som satt bredvid honom grät ibland.

GRAFIKEN OCH ANIMATIONEN

var helt otrolig! Vi satt bara och gapa med Calle. Det var perfekt att sitta så nära muren att på nära håll se allt, men antagligen en annan uppevelse för dem som satt längre bort.

IN THE FLESH

ANOTHER BRICK IN THE WALL (part 2)

EMPTY SPACES 

(en lång mask växte fram på muren och ur den smånigom dallrande nerver).

NOBODY HOME  

(på min skiva görs den av ett band som heter The Mummers med en flicka som sjunger, bra trots det)

Innan muren föll projicerades på den samma animation som i slutet av Alan Parkers filmversion 1982

Och sen då finalen. Hela Arenan stämde upp i TEAR DOWN THE WALL och det gjorde muren helt konkret med rök och damm och så sväva jättegrisen över publiken.

 

När konserten (rockoperan?) var slut, promenera vi hem till oss med Calle på grogg och försökte smälta vad vi  upplevd. Calle är ett väldigt trevligt konsertsällskap!

TILL LANDE

i morgonbitti. Vi firar 1:sta maj där och kommer tillbaka på måndan. Hej till dess!

Tättä hälsar till mina läsare att:

GLADA VAPYLEN

SE UPP FÖR KRAPYLEN!