Sigur Rós

var lördagens höjdpunkt. 18-tiden uppenbara sig Kalle. Det är ju sjukt behändigt att gå från oss till Hartwall Arenan. 

Först en Ceasar-sallad och sen stack vi - alltså Kalle och jag. 

Först tänkte vi lyssna på Hauschka, alltså förbändin, men dom spela nu int så länge så vi fick ett glas vin med Inka och hennes väninna. Och igen sjukt bra platser   : )

SIGUR RÓS

börjar alltid med att spela bakom skynken.

 Plötsligt händer nånting och skynkena faller ner.

 Sigur Rós.

 

 Här fiol- och blåsinstrumentflickor.

 Här blinkar roliga oranga lampor.

 Och här.

Det här är encore. Jag ville ha en bild av trummisen, men lyckades inte. Det här sista stycket tog 10 min. Då var jag och Kalle dom enda som härja. Alla andra satt helt stilla. Sedan stod Sigur Rós framme på scenen och applåderade åt publiken.

Men jag kan inte förklara hur fantastiskt det var. Jag dog. Tårarna rann. Det bästa jag har sett ever.

Lika snabbt tog vi en promenad tillbaka. Här fick man grogg. Sigur Rós har säkert existerat i 10 år. Till min födis för ett år sen fick jag en dubbel dvd. Jag hade aldrig hört talas om dem. Ingen ny  dvd, men där fanns då det stycke som rörde mig så otroligt. Den dvd:n brukar jag sällan spela så jag kände inte alls igen stycket. Nu spela Kalle det för mig här hemma. 

Jag har två Sigur Rós cd:n i verkstaden.
Nu skall jag gå dit och jobba   : )